Kan en kristen vara rik? Del 5

Här återges den femte i en serie artiklar skrivna av Micael Grenholm på bloggen Hela Pingsten

Den första reaktionen man brukar få när Jesus säger något obekvämt är att Han inte menade det Han sade (men man kan ju fråga sig varför Han då inte sade det Han menade). Vissa påstår att ”sälj allt du äger” (Mark 10:21) ska tolkas bildligt, att det betyder att vi ska sälja allt vi äger i hjärtat. Men detta resonemang faller lika platt som inställningsteologin (som resonemanget bygger på). Förutom ”Sälj allt du äger” säger Jesus ”och ge åt de fattiga”. Hur gör man det bildligt? ”Här får du lite ’pengar’ så att du kan köpa dig ’mat’, så att du ’överlever’.” Knepigt. Vi läser ofta Bibeln ur vårt eget västerländska, rika perspektiv, och då blir ”sälj allt du äger” en jobbig vers som vi helst stoppar undan. Men tänk på hur de fattiga tolkar den här berättelsen! Tolkar de ”sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga” bildligt? Nej, de prisar Gud för att Han är på deras sida och för att Han vet hur det känns när rika köper kostymer och biff medan ens kläder trasas sönder och medan ens barn hungrar. Vi ska inte bara sälja allt vi äger för att vi inte ska ha pengarna till gud utan också för att om vi gör det får hundratals fattiga mat!

När man insett att en bildlig tolkning av ”Sälj allt du äger” inte är möjlig går man över till att visserligen acceptera att många är kallade att sälja allt de äger, men samtidigt mena att alla inte behöver göra det (och naturligtvis tillhör man själv den gruppen som inte behöver göra det). Att Jesus sade det till en rik man en viss gång, varför skulle det innebära att det är något för alla? Den rike mannen var nämligen som texten inte säger bunden vid sina rikedomar i sitt hjärta och kunde inte släppa fram Gud. Han hade ett personligt problem med sin relation till Gud där rikedomen var grunden till det onda. Därför behövde just han sälja allt. Men det var inte något som Jesus ville att alla kristna skulle göra!

Nu säger Jesus det inte bara till denne rike man utan till alla sina lärjungar:

Sedan sade Jesus till sina lärjungar… ”Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.” (Luk 12:22,33-34)

”Lärjungarna” innebar enligt Lukas språkbruk inte bara de tolv apostlarna utan alla som valt att följa Jesus (Luk 6:13).

Jag har hört folk som har invänt att Jesus här inte säger ”sälj allt ni äger” utan ”sälj vad ni äger”. Men det är bara en larvig undanflykt. Vad vi äger är allt vi äger, och allt vi äger, det är vad vi äger. Vill man vara noggrann säger Han ordagrant ”Sälj era ägodelar”, och sina ägodelar är väl allt man äger? (Egentligen säger Han ”Sälj dina ägodelar” i Matt 19:21 också, men där översätts det till ”Sälj allt du äger”, översättningen verkar vara inkonsekvent på vissa punkter.)

Men undanflykter kommer hela tiden, och vad kan man väl annars vänta sig? Det är oerhört svårt för en rik att släppa sina ägodelar. Man kanske invänder att bara för att Jesus sade det till just de lärjungarna vid just det tillfället, betyder det inte att alla lärjungar skulle göra det. Men då måste jag tyvärr peka på ett litet stycke i Apostlagärningarna som säger att exakt ”alla” lärjungar (och de var uppemot 3000 vid det här laget) sålde allt de ägde och hade allt gemensamt, de delade på tillgångarna som syskon:

Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. (Apg 2:44-45)

Vilka syftar ”de” på i vers 45? ”Alla troende” förstås! Som om inte detta vore nog beskriver Lukas Jerusalemförsamlingens ekonomi en gång till två kapitel senare:

Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt… Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. (Apg 4:32, 34-35)

I den första församlingen sålde alla allt. Rika kristna invänder då att den första församlingen inte var exemplifierande och normgivande på just det ekonomiska området, och därför är detta inget som behöver gälla alla kristna. Men de argumenten funkar inte. Man kan inte påstå att den allra första församlingen inte var exemplifierande. Luk 14:33 definierar en kristen som den som säger hejdå till sina ägodelar. Hur kan det då finnas kristna som inte ska göra det?

Det man brukar peka på för att försvara ståndpunkten att det var något frivilligt som alla inte skulle göra är Apg 5:4 då Petrus säger till Ananias: ”Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina?” Men detta innebär inte att Petrus inte tyckte att Ananias skulle gett allt. Tvärtom, han är ju arg på honom för att han inte gett allt han fick för egendomen, att han försökte lura församlingen. Ananias hade själv makten över sina pengar, hela egendomen ägdes av honom och pengarna var under hans kontroll när den var såld, och när han valde att lura församlingen istället för att ge allt syndade han. Det Petrus vill säga är att Ananias hade ansvaret över sina pengar, han kunde ha valt att inte luras. Ordagrant står det inte ”Var inte egendomen din” och ”Var inte pengarna dina”, utan ”Var inte egendomen hos dig” och ”Var inte pengarna under din kontroll” i den grekiska grundtexten. Petrus säger inte att Ananias hade ”rätt” att äga privategendom, han förtydligar bara att Ananias kunde ha gett allt om han velat.

Att det var alla som sålde allt där i Jerusalem är uppenbart. Då påstår många rika kristna att allt-säljandet inte var tänkt att praktiseras i andra församlingar. Den första församlingens ekonomi var inte menat att vara exemplifierande. De påstår att Jerusalemborna sålde allt på grund av att Jesus hade sagt att Jerusalem skulle förstöras (vilket det gjorde år 70), och därför var allt-säljandet en investering för framtiden, när de väl sålt hus och åkrar, som ändå skulle förgås, hade de en lätt packning för flykten som skulle ske år 70. Den allt-säljande församlingen var en Jerusalemföreteelse, det står ingenstans i Nya Testamentet om att de andra församlingarna gjorde det. Och vittnar inte bl. a. 2 Kor 8-9 om att Jerusalems församling hamnade i ekonomisk kris och var tvungen att ta emot nödhjälp från andra församlingar? Är allt-säljande verkligen en bra idé om det leder till att församlingen hamnar i ekonomiskt nödläge?

Detta är naturligtvis ett gripande efter teologiska halmstrån i rädsla för att släppa sin egendom. Om anledningen till att lärjungarna i Jerusalem sålde allt var att Jerusalem snart skulle gå under hade det naturligtvis stått det. Nu ger Apostlagärningarna en annan anledning: de var ett hjärta och en själ, de älskade varandra, och då är det den mest självklara saken i världen att dela tillgångarna rättvist gemensamt. Om de sålde allt bara för att egendomarna ändå skulle förstöras så småningom, varför hade de allt gemensamt? Denna teori kan som mest förklara allt-säljandet, men inte egendomsgemenskapen. Egentligen kan den inte förklara allt-säljandet heller, eftersom Jesus sade att lärjungarna skulle sälja allt för att de skulle ge pengarna till de fattiga, inte för att tillgångarna kommer ta slut. Vi tänker så egocentriskt: ”Varför ska jag sälja allt? Jo för att jag kommer förlora det ändå när Jerusalem går under!” men Jesus säger: ”Du ska sälja allt därför att de fattiga svälter!”

Gällande om andra församlingar sålde det de ägde och levde i egendomsgemenskap vittnar urkristna dokument om att egendomsgemenskap praktiserades i hela den tidiga kyrkan, inte bara i den första församlingen, och att kristna förbjöds äga privategendom. Men mer om det i nästa bloggpost.

Kan en kristen vara rik? Del 4

Här återges den fjärde i en serie artiklar skrivna av Micael Grenholm på bloggen Hela Pingsten

En lära som frodas i kyrkan idag är att det inte alls är fel att vara rik som kristen, det viktiga är inställningen till pengarna. Det gäller att inte värdesätta dem högre än Gud. Man ska inte vara slav under sina pengar. Det är inget problem om du äger rikedom – problemet är om rikedomen äger dig. Man kan äga mycket prylar utan att tjäna mammon för det. Det är detta Jesus predikar; inte att vi inte ska vara rika, utan att vi ska göra oss av med all vår rikedom i våra hjärtan, så att Gud får plats där. Vi syndar om rikedomen tar upp våra hjärtan, om vi älskar våra pengar. Men när vi väl slutat värdesätta våra rikedomar högre än Gud kan vi ändå fortsätta njuta av dem och ha det gött.

Gud har faktiskt lagt ner en text i Bibeln som motsäger detta. Den finns inte mindre än i Bergspredikan:

Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara… Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. (Matt 6:19-21,24)

Herren säger att vi inte ska samla skatter på jorden utan i Himlen. Vi ska helt enkelt inte vara rika. ”Skatter” är ett ord som numera får oss att tänka på sjörövarkistor och kassaskåp, men ordet Jesus använder är mer allmänt än så. Det betyder även förråd. Vi ska helt enkelt inte samla på oss högar av prylar här på jorden, vare sig det gäller guldmynt, frimärken eller DVD-skivor. I stället ska vi skaffa oss skatter i Himlen, vilket är mycket smartare, för medan all rikedom på jorden är förgänglig och nåbar för tjuvar är Himlen ett ställe där de sanna rikedomarna ligger i tryggt förvar. Och så finns det ett annat argument för att inte samla prylar på jorden: ”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Jämför detta med teorin att det är inställningen till rikedomen som spelar roll. Enligt den kan vi äga skatter på jorden och samtidigt inte ha dem i hjärtat. Men enligt Jesus kommer vårt hjärta vara där vi har vår skatt, om vi har rikedomar på jorden älskar vi dem oavsett vad vi själva påstår. För om vi inte älskade dem skulle vi inte ha någon anledning att behålla dem, eftersom säljandet av dem kan rädda fattigas liv.

Det är uppenbart att vi inte kan ha skatter på jorden samtidigt som vi har skatter i Himlen. Vi kan inte tjäna två herrar. I Matt 13:44-46, Mark 10:21 och Luk 12:33-34 säger Jesus att vi får en skatt i Himlen när vi säljer allt vi äger – har vi kvar våra rikedomar får vi ingen himmelsk skatt. Faktum är att Bibeln bara nämner ”skatt i Himlen” när det gäller att göra sig av med sin jordiska skatt och sälja allt man äger. Allt-säljande är nödvändigt för att man ska få en himmelsk skatt. Att göra sig av med sin rikedom är det enda sättet för en rik att bli rik i Himlen.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon, och vi kan inte älska både Gud och Mammon, eftersom vi ”kommer att hata den ene och älska den andre”. Och har vi skatter på jorden älskar vi dem, eftersom ”där vår skatt är kommer vårt hjärta att vara”. Om vi vill älska Gud av hela vårt hjärta måste vi göra oss av med våra jordiska skatter.

När Anden tränger in i hjärtat börjar man hata mammon. Eftersom man ”kommer att hata den ene och älska den andre” hatar man rikedom om man helhjärtat älskar Gud. Man avskyr att vara rik i en värld med hunger när Jesus kommer in i en. Men det leder till att man gör sig av med sitt överflöd, man går inte runt och avskyr rikedom och ändå fortsätter vara rik!

Vad var det jag sa? Jesus krossar inställningsteologin i sin Bergspredikan! Rika kristna brukar dock invända att ”skatter på jorden” inte betyder rikedomar utan vår kärlek till rikedomar. Vi kan äga prylar utan att betrakta dem som skatter. Det är det mest fåniga jag hört, ett tydligt tecken på att man desperat försöker undvika Jesu knivskarpa bud. Att ”skatter” betecknar rikedomar vittnar bl a Luk 12:21 och Jak 5:3 om. Och om man slår upp det ord som översätts till skatter, thesaurous, i en grekisk-svensk ordbok så ser man att ordet likväl betyder förråd, förvaringsrum, skattkammare, kista, skrin… det handlar inte om något metaforiskt värdefullt utan om ett förråd, prylar på hög, grejor i mängd – även kallat rikedom. Att ”skatterna på jorden” handlar om materiella ting vittnar även resten av versen där de nämns om – Jesus säger att man inte ska samla sådana skatter för att rost och mal förstör dem och för att tjuvar tar dem. Hur kan rost och mal och tjuvar lyckas göra det med något ickemateriellt?

Ännu ett bevis för att ”Samla inte skatter på jorden” är en synonym för att vi inte ska vara rika finns i Luk 12:33-34. Där använder Jesus samma formulering som i Matt 6 med ett viktigt undantag: ”Samla inte skatter på jorden” är utbytt mot ”Sälj vad ni äger”.

Ett annat Bibelord som krossar inställningsteologin är Luk 14:33: ”ingen av er [kan] vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger.” Att ”avstå” från sina ägodelar innebär inte att värdesätta dem mindre än Gud, det handlar om att göra sig av med dem. Det grekiska ordet som används betyder bokstavligen ”ta farväl av”. Tydligare än så kan det inte bli.

När Gud gör så att vi gör oss av med vår rikedom i hjärtat, så tar det inte lång tid innan vi gör det på riktigt heller. För om man inte älskar pengar, varför behålla något som man inte älskar? Särskilt när bortgivandet av det man inte älskar leder till att hungriga får mat så finns det ingen anledning att vara rik. Det är jättefint om du inte slavar under dina pengar, men det är ingen ursäkt till att låta människor svälta genom att inte dela med sig av dem. Inställningsteologin verkar tro att det enda som spelar roll är relationen med Gud, inte att man ska rädda fattigas liv, och då gör det inget att man har massa rikedomar i sitt kassaskåp så länge man inte älskar dem. Men hallå! Barn svälter därute! Den Gud du vill ha en bra relation till vill att du ska rädda deras liv med dina tillgångar! Och då kan du inte behålla dem. Om man har en massa prylar kan man rädda svältande människors liv om man säljer dem. Och att sälja sina prylar är precis vad Jesus uppmanade en rik man att göra.